Maria Ruokolahti

Bedragaren – Modernista hösten 2021

Maria - berätta om ditt manus!
- Idén har funnits i ett par år men jag började skriva på det först oktober 2019. Inspirationen kom från en granne som bodde vägg i vägg för många år sedan. 

Vilka har varit dina största utmaningar med din skrivprocess?
- Jag arbetade utan synopsis vilket gjorde vissa bitar svåra att smälta. Jag var beredd att ge upp men istället skrev jag om manuset från början till slut. Karaktärer fick sparken från manuset och ersattes av andra.
Första kapitlet var tufft men då främst beslutet om var i berättelsen jag skulle inleda. Till slut började jag mitt i och gick tillbaka i tiden. Jag hade också en kamp med karaktärerna som jag tröttnade på efter ett tag. Detta ledde till ännu en omskrivning där jag tuffade till dem och istället för att ta saker som de kommer vara mer drivande.
Bland det roligaste och klurigaste var att binda ihop alla små trådar.  Det fanns många, många sådana trådar men när jag fått fatt i dem och satt fast dem ordentligt var jag nästan lyrisk.

Hur har Författarakademin hjälpt dig på vägen?
- Att delta i kursen har fått mig att omvärdera värdet av de små detaljerna. Under live lektionerna har jag fått många Aha-upplevelser. Jag har gått kurser innan och läst böcker om att skriva. En hel del kände jag igen men inte tidigare greppat fullt ut. Det är skillnad mellan att veta hur det fungerar och att kunna tillämpa det.

Jag har lärt mig, slutligen, att jobba med synopsis. Åtminstone delvis. Jag använde mig av ett stöddokument vid omskrivningen av manuset. I arbetet med detta manus blev synopsis en efterkonstruktion men nu när jag jobbar vidare med nya projekt har jag haft stor hjälp av att visualisera vägen till vändpunkt och mittpunkt innan jag kommer dit. Däremot klarar jag inte av att följa planen fullt ut då det är i flödesskrivandet jag hittar min kreativitet.

Hur var känslan när du fick besked om utgivning?
- Jag skickade in mitt manus den 27:e december och två veckor senare ringer en kille från förlaget. Två veckor! 
Pulsen skenade och jag kunde inte sitta still. Delar av familjen satt i soffan och bara tittade på mig när jag med högröda kinder, förmodligen upprepade mig flera gånger, travade runt i rummet som en rastlös häst. Trycket över bröstet och en känsla av att huvudet skulle explodera samtidigt som tårar ville tränga sig fram. Trots det kunde jag bevara rösten, någorlunda, och prata begripligt med killen i andra änden. De ville ha mitt manus. Boken som jag skrivit. Känslan var inget jag upplevt tidigare.