Sofia Svarfvar

Där träden växer  – Lava Förlag 2022

Berätta om din bok!
- Där träden växer är en berättelse om kvinnors strävan efter att bli sedda, om utveckling inåt och utåt, om Uganda, Värmland, Sydafrika och Stockholm, om relationer och om att vara kvinna på arbetsmarknaden.
Vi får lära känna Sara. Hon har sedan en tid känt sig ensam och fast i karriären i Stockholm. Hon får ett erbjudande som skulle kunna hjälpa henne uppåt i arbetslivet. En investering i skog på den afrikanska kontinenten.
Sara tar klivet och reser till Uganda. Där möter hon två starka kvinnor, Grace och Lindiwe. Sara har ingen erfarenhet av varken Uganda, skog eller bistånd. Hon kan siffror. De tre kvinnorna brottas med makt och kärlek, smärta och en gnagande oro.
Parallellt får vi följa Mary på Ugandas landsbygd. När Marys man Robert försvinner börjar hon och hennes yngre väninna Ester en egen undersökning. Den tar dem till de familjer som fått flytta på grund av trädplanteringen och sökandet efter Robert blir en jakt på sanningen.

Varför ville du skriva just den?
- På något sätt kom berättelsen till mig. Men grunden låg i att jag ville förklara ett globalt ekonomiskt system och hur svårt det är att skapa utveckling som förändrar i grunden, hur vi är sammankopplade med varandra, och hur lika olika som lika varandra vi är oavsett ursprung. Jag ville testa vad som hände om någon typ som jag själv i stället för att jobba med internationellt bistånd jobbade för ett investeringsföretag. Jag ville se vad som hände om kvinnor från olika länder kom samman med sina drivkrafter och erfarenheter. Skulle det gå? Vad skulle hända? Jag ville inte skriva en biståndhistorisk debattbok, utan det blev en roman om kvinnor, utsatthet, drivkrafter och om svårigheten med att lyssna.

Hur har ditt skrivande sett ut genom livet?
- Jag började skriva för ungefär tio år sedan när livet gjorde att jag fick tid och mina fingrar behövde hjälpa mig att formulera mina tankar. Jag köpte en dator som inte var min jobbdator och den tog jag med mig till olika caféer och började göra något som jag aldrig tidigare gjort. Jag skrev nu inte jobbtexter utan jag började skriva på en berättelse. Satte mina erfarenheter i andras kroppar och de fick egna liv. Inom mitt arbete med internationellt bistånd har jag fått resa runt, observera, skriva och prata. Men det var när jag släppte policyspråket som det hände något. Som dyslektiker har jag alltid haft en stor portion oro över att duga i mitt skrivande. Nu släppte jag allt och bara skrev.
Jag inser nu att jag skrev mycket under min tonårstid. Texter som ligger i mappar och med oändligt många stavfel. Skrivandet har funnits i mig men först nu blivit en uttalade del.

Vilka har varit dina utmaningar med att skriva boken – och vad har varit roligast?
- Från början förstod jag inte vad jag gjorde. Jag kunde inget om hantverket i att skriva en hel bok. Utmaningen har varit att jag velat förklara för mycket och haft för många trådar. Att karaktärerna och berättelsen först var för mycket del av mig.
Det manus som nu faktiskt ska bli en bok har växt med mig och står nu på egna ben. Det är först de senaste åren då jag gått flera skrivkurser och kommit med i olika skrivargemenskaper – inte minst Författarakademin. Jag har kunnat titta på min berättelse med distans och vågat redigera och utveckla. Karaktärerna är inte jag utan påhittade med egna drivkrafter.
Det roligaste har varit att skapa karaktärerna, flytta mig i tanken till landsbygden i Uganda eller till flygplatsen i Johannesburg och få vara där en stund. Måste också nämna den självkänsla jag byggt upp och att jag därmed nu börjat våga säga att jag är en skrivande människa.

Hur har Författarakademins kurs hjälpt dig?
- Jag har varit med i Författarakademin i snart ett år. Den skrivande gemenskapen har gett mig en känsla av att inte vara ensam och att skrivandet är en process där både tvivel och kreativ glädje ingår.
Författarakademin är konkret. Efter lektionerna har jag ofta direkt kunnat gå tillbaka till mitt manus och utvecklat vidare. Jag har inte minst fått utmanas och fått större förståelse för dramaturgi och gestaltning. Jag har också fått energi att påbörja nya skrivprojekt och att hela tiden påminnas om det värdefulla i att skriva, skriva, skriva.

Vad har du för mål med ditt skrivande?
- Jag vill utvecklas i mitt berättande. Skrivandet har blivit en del av mig och något som jag mår bra av. Det har varit ett stort steg att låta andra läsa det jag skrivit. Jag hoppas att jag kan ge läsaren perspektiv. Min inneboende drivkraft är att förmedla insikter som kanske kan göra världen mer begriplig. Jag vill alltid koppla ihop livet här i Sverige med det globala i världen.
En målbild är att vara på ett bibliotek som mig själv, i mitt namn och med min bok. Jag har stått på många scener och engagerad för en organisation, en fråga, varit ambassadören för något viktigt. Det vill jag fortsätta göra. Men nu ska jag också stå där själv, med mina ord. Det känns oerhört läskigt och spännande.

Vilket är ditt bästa tips till andra som vill debutera?
- Skriv, skriv, skriv och gå skrivkurser. Ta hjälp av lektörer och gå med i skrivgemenskaper. Det råd som jag i och med nu själv gör är att berätta för din omvärld att du skriver. Avmystifiera allt genom att faktiskt berätta att du gärna sitter hela lördag förmiddag och skriver.